Books › Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912 › scan 3
Scan 3
Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912
52 lines. Read by computer on 24 September 2026. No printed page number was found. See the scan on archive.org.
1Det har jag aldrig begårt.
3— Vi servera inte mindre, svarade uppassaren, och såg mycket föraktfullt på den lille mannen-.
5— Högst besynnerligt! Verkligen högst besynnerligt! mumlade Svenson, vars händer darrade av rörelse. I Amerika kan jag få ett aldrig så litet glas, om jag önskar det.
7Uppassaren hade redan försvunnit, och Svenson slog i punschen åt sina gäster.
9— Det är blott principen jag opponerar migemot, blott principen! sade han, och slog ut med sin hand i trådvanten.
11— Är det de som sälja eller de som betala, som bestämma vad som skall åtnjutas? Ja, jag frågar?–
13Men eftersom ingen svarade honom, återtog han samtalet med Ivar Karlson.
15— Jaså! Hon talar svenska! tänkte Nils Bagge. Då skall hon sannerligen också tala vid mig.
17— Vad tycker fröken om Stockholm? framkastade han i en ganska djärv ton.
19— Jo, sade hon och såg på honom med dessa underliga, spanska ögon, som emot hans vilja verkade elektriserande på honom. Det är ju en ganska nätt och snygg liten stad!
21Nej, det var dock för galet! Att kalla Stockholm en nätt och snygg, och en liten stad.
23— Kallar fröken Stockholm en liten stad? sade han med en röst, som ljungade av lokalpatriotism.
25— Ja, visst är den liten, svarade hon. Så små hus och så litet människor.
27— Små hus! Små hus! upprepade Nils. Ja, inte ha vi skyskrapare som i Newyork. Och må himlen bevara oss för att få dem! — Inte kan det vara något vackert att hus ha femton, tjugu våningar.— Måhända är det inte vackert, svarade hon. Men det är högt! och hon log ett irriterande trolskt leende.
29— Jag skall en gång bygga mig ett hus med trettio våningar, och själv skall jag bo i den allra högsta^ som alltid rör sig sakta som toppen av ett träd. När man ser ut genom fönstren där uppifrån, så hisnar det igenom en, och man får lust att hoppa ned på huvudet.
31— Skall det vara något trevligt? frågade Nils förbluffad.
33— Inte vet jag om det är trevligt, svarade hon. Men det är spännande! Himmel och jord gå runt för en i en enda svindlande känsla. Man kommer som i dödsångest.
35— Till vardags måtte det väl ändå vara tämligen ansträngande att beständigt sväva i dödsångest, invände Nils.
37— Man behöver ju inte allttjämt se ut genom fönstren, svarade hon. Hon hade nu lagt sig bekvämt tillbakalutad i korgstolen.
39— Man kan hålla sig inne i rummen,- och ni skulle se sådana rum vi ha i Newyork! Så stora som — ja, som Gustav Adolfs torg.
41— Inte större? frågade Nils med mycket allvarsam uppsyn.
43Hon såg på honom från sidan, med sina blixt-rande ögon. Deras blick var så hastig att det i en sekund kunde se ut som om hon vindade.
45— Ni tror mig inte, sade hon utmanande.
47— Hur skulle jag kunna tveka om något ni behagar säga, sade Nils och böjde på huvudet.
49— Varför inte det? svarade hon. Ni känner mig ju inte alls. Måhända ljuger jag alltid. Ja, det kan ni ju inte alls veta! Och ni känner inte Amerika. Ingen som inte varit där, känner Amerika. Men det är det bästa landet i världen. Det enda land, där man kan stå ut med att leva. Det vet jag av erfarenhet
51— Och en så lång livserfarenhet måste man ju respektera, svarade Nils. Ni är ju inte ung längre, och har rättighet
The computer misreads some letters and numbers. Where a name matters to you, read the scan.