Books › Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912 › scan 25
Scan 25
Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912
22 lines. Read by computer on 18 September 2026. No printed page number was found. See the scan on archive.org.
1hår. Alla tre väntade de på någon som steg av tåget här, och jag såg snart en ung man gå ned på perrongen, skynda emot dem och omfamna och kyssa dem. Gossarna grepo strax tag i hans kappsäck som de båda två voro lika ivriga att få bära. Han tog den unga damen under armen, och de försvunno alla genom stationshuset.
3Jag vände mig till en medresande herre som jag kände och uttryckte min nyfikenhet att få veta vilka dessa sympatiska människor kunde vara.— Det var målaren Nils Bagge, svarade han mig. Och hans amerikansk-spanska fru. De ha byggt sig ett litet hus här vid skogsbrynet — och så fick jag hela historien. — Det går honom bra, slutade berättaren. Om han än inte är av de ytterst moderna, som äro i ropet, så har han dock alltid en publik, som uppskattar honom och köper hans tavlor. Och hon är makalös. Jag kommer ihåg vad en amerikan en gång sade till mig, att är en amerikanska som hon skall vara, då är hon »a good one to have». Och det är just vad man säger om Mary Bagge. Hon är »en god en att ha».
5— Det fattas blott ett i deras lycka, fortfor han. De vilja nödvändigt ha en liten flicka. Nu ha de blott dessa två gossar. Det är redan bestämt vad flickan skall heta.
7Hon skall heta Dolores, efter mrs Marys mor, och så efter den där valsen, som de anse ha förenat dem. Och eftersom de hittills ha fått allt vad de önska så få de nog också småningom sin Dolores.EN GAMMAL VIOLIN TiU Franz Neruda.
9Konsertsalen var full. Så gott som alla badgäster vid den fashionabla badorten voro närvarande. Det var en förströelse till, varmed man fördrev tiden under säsongen, men i det nöje, ja man kan nästan säga den plikt, envar av de närvarande ansåg det vara att visa sig, där hela den fina världen fanns, låg denna gång också en smula nyfikenhet blandad. Det var icke mindre än tre celebriteter, som skulle uppträda. En pianist, som var berömd för sin kolossala virtuositet, en sångerska, som var på modet för ögonblicket, och en violinist, som ingen bestred en plats av första rang.
11Det var en ofantligt livlig konversation i den förgyllda konsertsalen, innan musiken började. Damerna uppträdde i sina elegantaste sommartoletter, och kring de mest firade skönheternas platser var en uppvaktning av hela flockar av herrar, som pratade och skrattade i munnen på varandra.Orkestern spelade uvertyren till »Den Stumma». De spelade bra, med liv och nyansering, men ingen hörde därpå. Det var ju samma orkester, som var dag spelade utanför brunns-salongen, således icke något nytt — och man visade sin förnäma likgiltighet genom att tala dubbelt så högt som förut, skrapa med stolarna, med ett ord göra det så omöjligt som möjligt att höra för dem, som kanske skulle ha lust att lyssna på musiken.
13Orkesteranföraren lade ned taktpinnen, då stycket var slut. Han såg icke vidare glad ut, då han smållde igen partituret och sprang ned från sin plats. Ett ögonblick därefter voro alla musikanter försvunna, och en betjänt kom in för att öppna den stora flygeln på estraden.
15Det blev en paus i salen. Damerna satte sina kikare för ögonen, och då den berömde artisten kom in, hälsades han med en livlig applåd.
17Det var en lång, ung man med ett mycket rikt, blont hår, som föll ner över pannan och nacken. Han hade ett något påtaget melankoliskt uttryck i ansiktet, över de uppdragna ljusa ögonbrynen och de nedhängande ljusa mustascherna. För resten var han ytterst elegant klädd och hade en vit nejlika i knapphålet
19— »Ah, charmant! — charmant!« — »reizend!«— »very nice indeed« — ljöd det från damerna på alla slags sprfk. Han bockade sig med ett matt leende och satte sig vid pianot. Med några våldsamma oktavlöpningar över hela klaviaturen gjorde han sig underrättad om, huruvida hans fingrar och instrumentet voro i ordning, och där fanns ingenting att klaga på. — Därefter satt han ett ögonblick och stirrade framför sig, och så började han.
21Det var en komposition av Listz — en rapsodi, tror jag — men' titeln är nu likgiltig, ty >själva kompositionen berättade ingenting. Det var en av dessa anrättningar, där allt upptänktligt material är taget till hjälp men utan att vara fyllt av minsta spår till andligt innehåll. Det var så briljant, så svårt, så larmande som möjligt, och alldeles tomt. Sådana lösningar, sådana drillar, sådana hals-1 brytande språng, sådana dånande melodier nere i basen,
The computer misreads some letters and numbers. Where a name matters to you, read the scan.