Books › Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912 › scan 26
Scan 26
Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912
30 lines. Read by computer on 24 September 2026. No printed page number was found. See the scan on archive.org.
1medan diskanten vanvettigt for omkring på sitt eget sätt!
3Man satt och väntade: — Nu kommer det väl något? Nej, det kom ingenting. Det fanns ingen mänsklig själ bakom alla dessa jonglörkonster, icke ens något av detta vilda och demoniska, som också kan ha en underligt fängslande makt. Det var bara tomhet! Intrycket av en rik man, som har fickan full av pengar och icke alls vet, vad hanskall använda dem till, utan bara går omkring och skramlar med dem. *
5Men detta tomma skrammel måtte vara tilltalande för den stora publiken. Och dessutom var det så svårt! Man sträckte fram halsarna för att riktigt se, vilka märkvärdiga ting han gjorde med fingrarna, medan håret föll längre och längre ned över hans ögonbryn, och svettdropparna bröto fram och fastnade i hans ögonhår. Äntligen slutade det med en knall, som om hotellets alla tallrikar skulle ha gått sönder, på en gång.
7En dånande applåd följde.
9Damerna fläktade sig häftigt, herrarna nickade och smålogo; — det var nästan som att ha sett en man rida på en skenande häst, stående på sin egen nässpets! Den svettige och svärmiske unge virtuosen måste in och ut* bocka sig med handen på hjärtat och skaka sin ljusa man.
11Efter en paus kom sångerskan.
13Det var en ung, vacker dam, till och med mycket vacker, och klädd med allra största smak. Hennes blekt mauvefärgade klänning var sydd efter allra sista, allra enklaste och noblaste parissnitt. Hon hade tre rader stora äkta pärlor om halsen, äkta pärlor i öronen, en bukett av vita orkidéer i handen, och den allra smidigaste lilla figur, var-omkring klänningen satt som om hon varit född med den. Den allra finaste lilla nackte, varöver det mörka hiret föll ned i bucklor och det allra mest välproportionerade lilla ansikte med stora, bruna ögon och en liten rosenröd mun, som genast log, så att två rader små, vita tänder lyste fram.
15Nu kom turen till herrarna att bli hänryckta.
17— »Quelle charme!» »Allerliebst!» »Such a darling!» »Carina!» ljöd det runt omkring. Hon gjorde en liten nådig böjning med huvudet, ett'litet omärkligt tecken till sin ackompanjatör, och så började hon.
19Hennes röst liknade alldeles henne själv. Den var välformad, pärlrund och. klar och lika väl dresserad, som hon själv var väl klädd.
21Hon sjöng en aria ur en fransk, 'modern opera, och hon kunde den fulländat. Det var verkligen en alldeles silverklar intonation som hos en kanariefågel. Hur hon kunde drilla, så att hennes lilla strupe darrade! .Vilka rena kromatiska skalor och eleganta fioriturer hon serverade med en blick till publiken, som sade: — Var det inte förtjusande gjort? Jag tror att arian skulle tolka något slags kärlekspassion, som man åtminstone måtte antaga av de ord av texten, som man hörde. Men jag måste tillstå, att dels musiken i och för sig själv icke var synnerligen gripande, och dels tog denunga sångerskan det med lugn. Hon sjöng: >>Je meurs pour toi!» med samma milda leende och samma klara klang i rösten, som om. hon skulle ha sagt: »Je me porte å merveille,» hon slog sina glasklara drillar med den lugnaste säkerhet, oaktat orden tolkade en vild smärta.
23Då arian var slutad, utbrast hela salen i applåder. Hon var alltför söt! Och en sådan röst! en riktig liten näktergal! och sådana drillar! och en sådan toalett!
25Hon neg så förtjusande, log, så att man såg alla de små vita tänderna, och kastade en vänlig blick till alla, till höger, till vänster, upp emot läktaren, där tjänstepersonalen satt, hon tackade alla! — och alla började åter applådera och inropa henne så många gånger, att man till sist var frestad att sätta fram en stol, för att hon skulle få sitta och stanna kvar med detsamma.
27Till sist gav hon ett extranummer, en vals, som började med en hög drill, och som hon verkligen sjöng med uttryck. Man kunde höra, att hon tyckte om att dansa.
29När hon äntligen var försvunnen, gick det ännu en brusning genom salen som en dyning efter en storm. Det varade något, innan man kunde komma till ro, och sedan lade det sig en vissmatthet över publiken, som efter en
The computer misreads some letters and numbers. Where a name matters to you, read the scan.