Books › Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912 › scan 27
Scan 27
Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912
38 lines. Read by computer on 24 September 2026. No printed page number was found. See the scan on archive.org.
1alltför stor ansträngning.
3,Så kom violinisten.
5Det var en medelålders man utan något särskilt frappant yttre. Han såg ut som »folket är mest« — och dock var det något hos honom, som icke liknade de flesta. Det var en enkelhet, som var alldeles utan beräkning, och ett lugn, som man sällan ser, allra minst hos människor, som uppträda offentligt.
7Han var tydligent icke alls rädd för publiken och tänkte icke nedlåta sig till det minsta konstgrepp för att vinna dess sympati. Men det var icke heller med denna min av överlägset förakt han betraktade åhörarna under sina fötter, varmed vissa stora konstnärer antyda, att de stå så oändligt högt över dem de spela för.
9Det var ett stilla allvar över honom och därtill ett knappt märkbart litet leende i hans ögon och omkring hans mun, som om han ville säga:
11— Kom nu, skola vi höra på något vackert. Jag skall spela så bra jag kan, och ni skall höra uppmärksammt på!
13Han hade varken »polkalockar« eller en vit nejlika, och damerna förhöllo sig tämligen kyliga vid hans inträde. Blott en och annan kraftig app-låd av en kännare här och där hälsade hans jberömda namn.
15Så lyfte han violinen och stråken och började spela.
17Det var ett gammalt italienskt preludium, följt av en canzona.
19I samma ögonblick, som han tog den första tonen på violinen, var det som om hela konsertsalen med alla de eleganta åhörarna hade seglat långt bort. — Jag varken såg eller hörde dem.
21— Denna första, djupa ton på violinen gick så alldeles direkt in i hjärtat på mig, att jag andlös väntade på den nästa. Breda, högtidliga bröto de sig fram från djupet av violinen, och långsamt lyfte sig täckelset för en försvunnen värld. Jag såg in i den tid, då denna violin först hade ljudit för människorna.
23*
25Vad han måtte ha känt sig lycklig, den mästare, som hade danat denna violin.
27Han hade fått ett dyrbart stycke trä därtill. Ett träd, hämtat högt uppe på Apenninerna, där det, ensamt och starkt, hade vuxit upp mot himmeln och hade insugit bergens luft och solskenets värme. Hans kännaröga såg genast, att detta träd gömde på alla naturens hemligheter. 'Det hadevuxit högt över jordens småaktigheter, i ensamhetens stora lugn, vindarna hade viftat och viskat i dess krona, stormarna hade berättat det fasansfulla ting, solen hade överströmmat det med hela sin värme och regnskurarna hade gråtit sina sorger över det.
29Om natten hade det sett mer av stjärnhimmeln än alla de andra träderna i skogen; — det kunde se ända bort till havet. De första solstrålarna, som stego upp, och de sista, som släcktes som blod i vågorna, hälsade det med en sakta susning i grenarna. Många århundraden hade gått fram över städerna där nere på slätten, medan det stod och tänkte och drömde där uppe på höjden, beständigt sträckande sig högre och högre upp emot den eterklara himmeln.
31Så föll det, och då det blev fört till Cremona och violinbyggaren såg det, tänkte han:
33— Det är ett träd, varav jag skall kunna skapa en riktig violin!
35Och han började arbetet med all den kunskap och visdom, varav han var i besittning. Det berodde på en hårsmån, om välvningen skulle få den rätta klangen, om ljudhålen skulle släppa ut den i hela dess fyllighet, om tonen skulle kunna bliva både varm och klingande.
37Då äntligen violinen var färdig och han sattestråken till den, då log han! — Jo, det fanns där, alltsammans! — Denna ton kunde växa, bredare och bredare, till dess den grävde sig ända ned i hjärtat på den, som lyssnade, den kunde bliva mjuk och öm som den mildaste stämma, som talade tröstens och fridens ord, och så kunde den åter växa, klaga och ropa, som om den gömde på alla mänskliga smärter och sorger.
The computer misreads some letters and numbers. Where a name matters to you, read the scan.