Books › Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912 › scan 31
Scan 31
Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912
38 lines. Read by computer on 18 September 2026. No printed page number was found. See the scan on archive.org.
1det var lyckans och hoppets ljusa andar, som kallade dem.
3Men nu bröt det ut med ny kraft. Det var en sång på två strängar, stark och klingande. Det var två hjärtan, som hade funnit varandra, två väsen, som förenade sjöngo kärlekens segerhymn. Det bredde ut sig, det växte! Det var som om hela luften fylldes av toner. Mäktig och säker svingade sig musiken över dem och tolkade för dem kärlekens oemotståndliga makt.
5Den sköna Vittoria hade blivit röd om kinderna, hennes ögon strålade. Hon såg in i sin brudgums lyckliga ansikte, och medan de två sammansmälta tonerna beständigt stego och stego i allt högre hänryckning, böjde hon sig fram emot honom och kysste honom.
7Det gick ett sakta mummel genom salen. — Hur kunde de våga det?
9Ah, det var i konsertsalen, där jag satt. Preludiet och canzonan voro slut, och en dämpad susning som av en blott till hälften uttalad rörelse gick genom salen. Det hade gripit dem alla.
11Det var musik, sådan som den kan vara.
13Först då bravoren och applåderna började, vaknade jag riktigt och gick ut ur salen. Det var mig alldeles omöjligt att efter detta sitta och höra pianisten slå sönder porslin och den lilla sångerskan gurgla sig.
15Jag kom icke in igen förrän violisten, började sarabandeo och gavotten. Var försiggick denna dans?
17Vad var det för människor som dansade den?
19Vid de första tonerna förstod man genast, att det icke var i Italien längre. Det var icke den patetiska glöden, det var den franska elegansen och spetsigfa eten. Det var bugningar och hälsningar, pudrade peruker och komplimanger, konstiga steg och slingringar, och bakom all denna ceremoniösa artighet något kallt och hånande, ja, nästan hemskt hotande, som glimtade fram, liksom när någon bakom en mask skrattar it allt som försiggir omkring honom.
21Var det samma violin, som spelade? En annan tid, ett annat folk, en annan ande talade genom den…
23Det var länge sedan maestro Angelo hade slutit sina ögon i döden; hans violin försvann, sisom saker kunna försvinna i denna världens oroliga omkastningar. Då den åter dök upp, var det i Frankrike.
25Den hade kommit i händerna på en fattig ung man vid namn Pierre Roubot, son till en svarvare i Paris.
27Anda från det han var liten, hade han haft två stora passioner, som växte med åren. Den ena var kärlek till musiken. Den andra var hat till kungahuset, till adeln, till de förnäma och alla, som ägde makten och härligheten, medan han, hans föräldrar och kamrater måste träla för sitt dagliga bröd.
29Att på allvar ägna sig åt att vara musiker kunde det icke vara fråga om.
31Varifrån skulle man få pengar till det?
33Han måste sitta i svarvstolen hos fadern, bak-, om den tarvliga lilla boden, som blott besöktes av det slags kunder, vilka ha det minsta möjliga att betala med. Men alla sina lediga stunder ända till sent fram på natten använde han till att öva sig.
35Han hade som barn haft en liten dålig violin, men sedan hade han tillfälligtvis på en auktion efter en ruinerad italiensk familj fått tag i den gamla, märkliga violin, vars värde han genast förstod, fastän den var illa medfaren av tid och oförstånd. Så litet den än kostade, måste han dock låna pengar för att köpa den och få den riktigt i ordning, men han arbetade dubbelt så energiskt i svarvarbänken och försakade många dagar sin middag, till dess han slutligen kunde säga, att nu var verkligen violinen hans.
37Och nu började han spela på ett alldeles nytt sätt Den violinen förstod allt vad han menade, fogade sig efter alla hans nycker och kunde göra allting. Han försökte med de besynnerligaste språng, de mest vågsamma löpningar och de under-ligaste drillar — jo, den var alltid med! — Det lät mycket bättre, än han hade kunnat tänka sig, och hans långa fingrar och smidiga handled vagade sig ut på beständigt nya upptäckter.
The computer misreads some letters and numbers. Where a name matters to you, read the scan.