Books › Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912 › scan 32
Scan 32
Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912
38 lines. Read by computer on 24 September 2026. No printed page number was found. See the scan on archive.org.
1Han hade virtuositeten liksom av naturen, inga svårigheter tycktes honom oövervinnliga; och med alla dessa yttre medel, som han höll som trådar i sin hand, tolkade han sin egen naturs hemligaste tankar.
3Det var en vild, lidelsefull natur, på en gång brännande het och obevekligt kall, som bättre kunde hata än älska, bättre hånle än gråta, och som med en demonisk överlägsenhet såg ned på människolivets sorger och fröjder.
5Man kunde bli rädd, när man hörde hönom spela.
7Han stod, lång och mager, i den låga svarvar-verkstaden, med det långa, svarta håret ned över den höga pannan, de små svarta ögonen gnistrande i det bleka ansiktet, där varken ögonbryn eller ögonhår gavo någon synnerlig skugga, ett hårt, sarkastiskt leende omkring den breda munnen, och den framskjutande, lånjga hakan vilande på violinen.
9När han då tog sina första tag över strängarna
11— ritsch, ratsch! — löpte det kalla kårar utefter ryggen på svarvargesällerna. Det lät som tvåhemsko hotelser om vad som nu skulle komma. Och så bröt det löst! Han spelade för det mesta sina egna fantasier, och de voro just icke lustiga att höra på! — Det kokade som i en underjordisk gryta, och därifrån bubblade och strömmade det glödande lava åt alla sidor.
13Ibland kunde det nog då och då komma en smekande melodi med smidiga löpningar och lockande drillar, men man märkte, att det icke var någonting att lita på.
15Det var blott den tunna skorpan ovanpå vulkanen därunder, som snart skulle bryta fram igen i hela sitt raseri.
17Hantverksgesällerna sutto med öppna munnar, bleka i ansiktet, och stirrade på honom. En av dem sade rent ut, att han trodde, att det var djävulen själv, som bodde i den där violinen.
19Pierre lät aldrig höra sig offentligt. Han föraktade publiken, isynnerhet den betalande publiken, och han tyckte aldrig om, att man gjorde; häntydningar på hans mästerskap på violinen. Han var helt enkelt svarvaren Pierre Roubot, en fattig hantverkare, liksom hans far och farfar.
21Violinen var blott hans förtrogne och bäste vän, det medel, varmed han uttryckte allt sitt dolda hat och sin obetvingliga självständighetskänsla, den stämma, genom vilken han gav sitt kokande inre luft en stund.
23Då hände det en dag, att en man kom in i boden och bad att få tala med Pierre.
25Pierre kände genast igen honom.
27Han var far till en av hans barndomskamrater, som var anställd som violist i hovkapellet. Efter mycken nöd och fattigdom och kamp för tillvaron hade denne kamrat, som blott hade sysselsatt sig med musik, genom en lärares rekommendation fått en plats i det kapell, som spelade vid hovbalerna.
29Om ett par dagar förestod en fest i Versailles, varvid kapellet skulle fungera, men den unge mannen hade blivit sjuk i häftig feber och insåg omöjligheten av att kunna komma med på den stora aftonen. Han kunde icke stå på benen, långt mindre hålla i och röra violinen.
31Om han icke kunde infinna sig, skulle han ha all utsikt att mista sin plats, och i sin ångest hade han nu sänd fadern med bud till Pierre. Han kunde spela som ingen annan, och om han blott denna afton ville spela i hans ställe, skulle han därmed rädda både hans egen och hans gamle fars existens.
33Han kände Pierres brinnande hat till kungahuset, och han delade det liksom de flesta, som tjänade det — men han måste leva! Och en aftonsförsommelse skulle vara nog för att man skulle låta honom gå och taga en annan. Det var så många, som slogans också om den brödbiten.
35Ingen skulle lägga märke därtill, musiken satt högt uppe på en estrad, och vad kapellmästarea angick, skulle han genast förstå, att den felande violisten blivit ersatt av en mycket bättre.
37Dessa och många andra bevekelsegrunder kom den gamle mannen fram med. Tårarna stodo honom i halsen, medan han bad för sin son, och hans gamla darrande stämma blev ännu mer darrande än vanligt.
The computer misreads some letters and numbers. Where a name matters to you, read the scan.