Books › Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912 › scan 33
Scan 33
Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912
42 lines. Read by computer on 18 September 2026. No printed page number was found. See the scan on archive.org.
1Pierre satt och såg på honom med sina små svarta, tindrande ögon och brast slutligen ut i ett skallande skratt. — Skulle han, han, Pierre Rou-bot, spela för de kungliga! Nej det var en alltför splittergalen idé!
3Han skrattade, så att han riktigt tjöt, men då fadern åter började bedja — och nu runno tårarna utför hans kinder — blev Pierre ond. Han slog i bordet, så att verktygen hoppade högt i vädret, och så svor han de allra dyraste franska eder på, att ingen dödlig makt skulle förmå honom att visa sig vid hovet som en tjänare. — En annan sak vore det, om det gällde att uppvakta de kungliga på ett annat sätt — hm!
5Han satte sig med en häftig rörelse vid svarv-m
7stolen, och den gamle mannen tog sin hatt och gick mot dörren.
9Där vände han sig ännu en gång och sade:
11— Om min Maurice dör, skall jag framföra någon hälsning?
13— Vad för slag? sade Pierre och lyfte på huvudet.
15— Han är mycket sjuk, sade den gamle mannen, och nu den här underrättelsen till! — Man kan inte veta! Ångesten, oron — mitt i en sådan där feber!
17Pierre stirrade på honom. Det hade kommit ett visst lugn över hans nervösa ansikte.
19— Skulle han verkligen kunna dö?
21Den gamle mannen svarade endast med att böja huvudet och tyst borsta sin hatt, medan han stack fram underläppen och små tårar trillade ned övar hans gamla, röda näsa.
23— Nå ja, sade Pierre plötsligt, så spelar jag, för honom, för att hjälpa en kamrat — och det skall bli ganska roligt att se de höga herrskapen, dansa efter min violin. Kanske att det, när allt kommer omkring, kan vara ganska nyttigt att se det där packet på litet närmare håll! — Men inte en skilling understå de sig att bjuda mig. Det är inte jag, det är Maurice, som spelar, kom ihåg det! Och då den stora aftonen kom, satt verkligen Pierre i orkestern i Versailles.
25Han hade provat på förmiddagen och hade genast blivit antagen.
27Kapellmästaren hade kallat honom »en tusan till pojke» och erbjudit honom att behålla platsen med detsamma, ett anbud som Pierre hade mycket svårt att icke besvara med en örfil.
29Nu hade han fått hovdräkten på sig, Maurices dräkt, varav byxor voro alltför strama och ärmarna alltför korta för honom.
31Han måste gömma sitt långa, tunna hår under én peruk och måste taga krusade manschetter och spetskrås på sig, men man fäste ingen vidare uppmärksamhet vid honom. Musiken satt så högt, och de spelandes blickar voro fästade på danssalen.
33Hur den strålade denna sal!
35Taket var tungt av målningar och stuckarbete. Feta nymfer och gudinnor vältrade sig mellan förgyllda snirklar och fantastiska ornament. Ljuskronorna sågo ut som stora kristaliiseringar. De millioner glasstycken, som bildade dem, hängde som hjärtan, frukter och blad mellan otaliga fina vaxljus.
37Tjocka, gula sidendraperier hängde ned framför fönster och dörrar och dekorerade de högaspeglarna, som från alla väggar återgåvo och fördubblade bilden av den lysande salen.
39Golvet var bonat och blänkte glatt som is, och på detta farliga golv rörde sig redan en festklädd skara av hovets damer och kavaljerer, som väntade de kungligas ankomst.
41Damerna voro överlastade med spetsar och juveler. Deras dräkter med de utstående pocherna upptogo plats för två, och isynnerhet voro deras huvud prydda med allt vad en trött fantasi kunde, hitta på av orimligheter, för att riktigt göra dessa huvud höga och bemärkta av mängden. Blommor, girlander och fjädrar voro tornade över
The computer misreads some letters and numbers. Where a name matters to you, read the scan.