Books › Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912 › scan 6
Scan 6
Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912
32 lines. Read by computer on 24 September 2026. No printed page number was found. See the scan on archive.org.
1vinet — Jag har sett — jag vet att det bringar olycka och fördärv. Men — gör som ni vill! — Det angår ju egentligen inte alls mig, tillfogade hon och lade båda armarna på balkongräcket.
3Nils stod handfallen. Han visste inte alls, vad han skulle säga eller göra. Med ens hade han blivit spik nykter, och han önskade blott att hon ville se på honom med samma glada, vänliga blick som förut.
5Plötsligt räckte han ut handen och rörde sakta vid hennes skuldra.
7— Söta! sade han sakta. Förlåt mig! Ni ska bli belåten med mig! Hon vände sig och såg på honom. Plötsligi log hon, ett av dessa strålande leenden, som upplyste hela hennes ansikte.
9— Well! sade hon och slog honom i handen. Vi ska inte mera tala därom.
11De andra två herrarna hade kommit ut på balkongen och man placerade sig i en halvcirkel.
13Det hade börjat skymma och ljusen glimtade fram över sjön, från höjderna på Söder. Flera och flera tändes och sprungo iram som gnistor ur mörkret. Under balkongen brann det elektriska ljuset och gav lövkronorna färg. På himlen seglade nymånen fram och stjärnorna dallrade bleka i ett oändligt fjärran. Många människor voro församlade på Hasselbacken, och man hörde beständigt ett osammanhängande surr som från en stor bikupa, vilket nästan överröstade musiken, som dock spelade med full kraft i paviljongen. Uppe på balkongen pratade man föga. Kvällen var så tjusande, och alla njöto den i tysthet, var på sitt sätt. Herr Svenson satt och halvsov i en bekväm länstol, och Ivar Karlson låg utsträckt i en liggstol med en utsökt cigarr i munnen. Nils satt bredvid miss Mary. Ingen av dem talade, men tillsammans lyssnade de till alla de olika ljud,-varav skymningen var uppfylld, och tillsammanssågo de ljusen tindra, skuggorna dallra och kände doften från resedarabatterna.
15— Hör! sade miss Mary på en gång. Nu spela de åter den där underliga valsen!
17Qenom bullret av människor trängde fram till dem de brutna rytmerna av »vals Dolores». De lyssnade båda.
19— Ja, är den inte underbar! viskade Nils. Den låter som om lyckan svävade förbi en, och smålog med tårar i ögonen. Man räcker sina armar efter den — och borta är den!
21Mary svarade inte. Hon hade lagt armbågarna på räcket, och höll huvudet stött i sina händer, men hennes svarta ögon sågo upp i den skymmande höstnatten med ett uttryck av en besynnerlig ljuv smärta. Hon satt orörlig till dess de hade spelat slut valsen.
23— Ja, borta är den! sade hon därpå och reste sig.
25En stund efter åkte de hem. Två automobiler stodo pustande i portvalvet och väntade. I den första stego herr Svenson och miss Mary, medan Nils och Ivar togo plats i den andra. Så bar det av över Djurgårdsslätten, där det vimlade av människor.
27Från Djurgården såg man Stockholm under den klara natthimlen simma på vattnet med allasina ljus och lyktor. En massa vagnar, auto-mobiler och upplysta spårvagnar korsade varandra. Nils höll sina ögon oavänt fästa på den automobil i vilken miss Mary flög fram genom natten, men det var inte så lätt att urskilja den från alla andra som passerade. Där var den! Nej! Nu försvann den! — Kunde det vara den som nu åter skymtade fram? Nej! Nu kunde han inte finna dem mera,-han slöt ögonen och öppnade dem inte förrän hans egen automobil höll vid hans bostad på Söder.
29*
31Nästa dag var det ett förskräckligt regnväder. Var alla dessa regnmoln hade kommit ifrån, var en gåta, ty solen hade gått ner på en himmel, klar som glas. Emellertid var det ett faktum att det nu öste ner, och Nils Bagge stod i halvdunkel och målade på en duk som han förstorade efter en skiss han hade tagit samma sommar, föreställande ett parti av Skurusund, där hängbjörkar gassade sig i solskenet, och en segelbåt låg förtöjd vid en brygga och väntade på att komma ut till havs.
The computer misreads some letters and numbers. Where a name matters to you, read the scan.