Books › Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912 › scan 35
Scan 35
Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912
40 lines. Read by computer on 24 September 2026. No printed page number was found. See the scan on archive.org.
1Han for med stråken över strängarna, så att de skälvdde under den.
3Han måste följa orkestern och spela vad noterna bjödo honom, först sarabanden och därpå gavotten. Han måste göra samma drillar och figurer som alla de andra instrumenten, men dril-larna ljödo under hans stråke som hotelser av knutna händer, och bakom alla dessa smekande melodier och eleganta fioriturer låg ett ohyggligt, dolt hån.
5Det var, som om en satanisk smickrare, klädd i hovdräkt, med den förgiftade dolken vid värj-gehänget, bugade sig och sade:
7— Se, hur vi niga och bocka! —Vi beundra dig, du mäktiga! Vi böja oss, med handen på hjärtat! Vi komma nära dig, riktigt nära — och så omringa vi dig, gripa dig, gripa tag i dig — så där — hu! omkring dina vita händer!
9Ja, ja, var inte rädd! Se, hur underdåniga vi äro! — Du skall inte vara rädd för att dö, det går så fort! — Med en sådan smal och smidig hals som din, så…! ja, var inte alls rädd! Ser du inte, hur vi niga och bocka!…
11Ljusen gnistrade i kronornas kristaller. Speglarna upprepade dem i en lång, oändlig rad. Golvet var så blankt, och de hala stegen av de sidenklädda skorna gledo så lätt därover.
13De viskade, logo och skrattade, alla de sminkade ansiktena därnere.
15Medan Pierre spelade, iakttog han dem alla. Hans mörka ögon i det bleka ansiktet fingo ett mer och mer hemskt, frånvarande uttryck. Dril-larna ljödo beständigt mera hotande, skalorna hån-logo med en allt kallare klang.
17Denna afton svor Pierre Roubot, medan han spelade sin saraband och gavott, att de alla därnere skulle dö — alla!
19Hans stämma skulle bli en av de många tusen, som dömde dem, och det skulle ske snart. Men ännu denna afton skulle de få lov att dansa! Och han slutade stycket med den sirligaste figur på violinen, som lät som en djup bugning för drottningen — henne, som han kort därefter såg föras till avrättsplatsen… Det ryste i mig, då de klappade i händerna och ropade omkring mig. Var det triumfropen omkring giljotinen?… Nej — fortfarande konsertsalen. Violinen tystnade, och synen var försvunnen.
21*
23Ännu en gång denna afton berättade violinen en historia från en svunnen tid.
25Revolutionen hade sköljt sina böljor över Europa. Violinen hade följt med som en hyvelspån i den stora strömmen och hade blivit kastad över den franska gränsen in i Belgien.
27Först hade den kommit att tillhöra olika rika amatörer, som icke kunde spela på den utan gömde den som en annan antik kuriositet, och först eftermånga, långa år hade den åter kommit i händerna på en konstnär.
29Det var en stor konstnär, som på sin tid eldade publiken med sitt spel, men han var en av dem, som icke kunna förmå sig att offra åt någon simpel eller dålig smak. Han ville endast spela den bästa musik, vare sig folk ville höra därpå eller ej.
31Så tröttnade publiken på honom och vände sig till andra och nyare stjärnor, som icke voro så noga i valet av sin repertoar men kunde göra sådana konststycken och krumsprång, som föllo den stora mängden i smaken.
33Från att ha varit den eftersökte, blev den store konstnären den förbigångne, och så slutligen den glömde. Han kunde kanske ännu mycket längre ha hållit sig framme, men han hade inga anlag att »puffa« för sig — denna moderna konst, vartill fordras en särskild begåvning.
35Han kunde vara både ond och bitter och djupt bedrövad, när han såg, hur både den ene och den andre av de yngre blevo föredragna framför honom själv — dessa pojkar, mot vilkas konst han kunde ha tusen rättvisa anmärkningar att göra
37— men han teg och gick åt sidan.
39Om människor icke förstodo, vad verkligt god musik betydde, voro de icke heller värdar att höraden. Vad honom
The computer misreads some letters and numbers. Where a name matters to you, read the scan.