Books › Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912 › scan 37
Scan 37
Dollarprinsessan. En gammal violin, 1912
42 lines. Read by computer on 24 September 2026. No printed page number was found. See the scan on archive.org.
1Han sov, med ett uttryck av stilla välbefinnande. Han kunde ju icke ha någon aning om, hur olycklig hans mor var.
3Hans lilla mössa gick ned över det mjuka, mörka håret och den svettiga lilla pannan. Hans andedräkt var svag och hastig som på en liten fågel, och han borradé in det mjuka ansiktet under moderns skuldra, som om han kröp in i sitt bo.
5Men han rörde icke hennes hjärta. Hon kände sig blott som en tom kropp med ett hjärta av sten, och utan att gråta, utan att tänka låg hon åter och stirrade upp mot vårens natthimmel.
7Då ljöd plötsligt violinen från sidorummet. Det var fadern, som spelade.
9Det var länge, länge sedan hon hört honom röra violinen.
11Det var en gång i den försvunna forntiden, innan allt det förfärliga hade skett; — och hon lyssnade.
13Det var en välbekant stämma, son) talade till henne. Denna mjuka, djupa klang hade hon hört från det hon var liten. Det var egentligen detförsta i livet, som hon kom ihåg att hon lagt märke till.
15Stilla och allvarliga svävade nu dessa toner emot henne. Det var på ett vördnadsfullt avstånd de närmade sig henne och hennes sorg och talade till henne. De talade om hennes sorg, och de talade som inga mänskliga ord kunna tala. Hur fattiga och kalla äro icke alla mänskliga ord gent emot en stor sorg! Hur väl de än kunna vara menade, ljuda de nästan som en förnärmelse. Men dessa toner förstodo henne. De förstodo att taga hennes hopplösa sorg i hela dess omfång och lägga den framför henne, så att hon skakades därav, som om det hade varit en annans olycka, som hon bevittnat. Hennes bröst började hävas, hennes hjärta började slå med tunga, arbetande slag.
17Det var döden i hela dess storhet och fasa, varom dessa toner berättade, det var avskedets sönderslitande smärta.
19Och nu började de gråta! Huru de snyftade och stönade i kval, hur de suckade i ensam sorg!
21De bragte hennes kropp i darrning och pressade tårarna upp från hennes bröst — och nu grät också hon.
23Heta, tunga tårar, som de första dropparna av ett oväder, föllo ned på hennes kinder, och nu störtade tårarna fram. Det var, som om de revoupp nigot av själva hennes hjiita, något förfärligt sammanpressat och dräpande, varunder hon legat krossad.
25Vad det var befriande att kunna gråta si!
27— Och tonerna följde henne. De grito med henne. De tycktes säga: — Ja, ja, du har rätt! Grät bara! Vi gråta med dig!
29Länge, länge dök hon ned i denna smärta och lät tårarna strömma över sin hals och sitt bröst utan att torka bort dem.
31Men nu ljödo på en gång andra toner. Hon lyssnade!
33Blott en i världen har kunnat tala så i musik, och hon visste vem det var. Hon kände detta, men aldrig hade hon hört därpå som nu.
35Det var trösten! En himmelsk tröst, som svävade ned som från stjärnorna och tog hennes sorg i sina armar. Endast den som förstår smärtan i hela dess djup kan också bringa trösten — och detta var trösten.
37Det var kärlekens och godhetens eviga ord, som falla mjukt som rosenblad över ett blödande hjärta!
39Det var icke denna kalla tröst: »Du skall en gång kunna glömma!» Eller den ännu hjärtlösare: »Tänk på att många andra lida mer än du!» Nej, det var förkunnelsen om den lycka och kärlek, som är evig. Det var himmelns välsignelse över jordens smärta.
41Och medan hon låg stilla och lyssnade, var det, som om ,en isklump smälte i hennes hjärta. Hon böjde sitt huvud sakta över sitt barn och tryckte det närmare intill sig.
The computer misreads some letters and numbers. Where a name matters to you, read the scan.